Här dök ett minne upp, en knapp månad efter trafikolyckan är denna bilden tagen och detta var i ett väntrum. Jag hade fått vara på lasarettet över midsommaren och under flera veckor för att se utgången! Jag hade varit hemma några dagar men det började krångla med sår, metall, skruvar och alla detaljer som var inopererade i benet. De hade försökt laga ihop det så gott de kunde och det var experter som var influgna då de inte vågade sätta ”vem som helst” på jobbet som skulle göras.
Jag hade fått gjort en hel del operationer redan bara efter första månaden och ingen visste någonting om någonting.
I dag strax över 2 år sen kan jag se jobbet jag gjort och jobbet som ligger bakom mig samtidigt som jag kan känslan som jag hade i det där väntrummet…önskade att det skulle läka snabbt och samtidigt hörde jag läkarnas ord klinga i huvudet ”…värsta skadan vi haft på över 10 år här…” så någonstans förstod jag att detta tar tid och att det var allvarligt men jsg hade inte fattat att det var SÅ allvarligt som det visade sig att det var!
Bilden bredvid ser man hur illa skadat knät är. Jag förstod det inte där och då, men idag ser även jag som är utan ubildning i hur kroppen rent fysiskt fungerar och är uppbyggd att det inte står helt rätt till….
Det här förstod jag inte hur det låg till – det var först efter ca 1,5 månad efter olyckan som jag började ana att det här var riktigt allvarligt. Att jag började begripa och förstå var när operatören vid återbesök frågade ”- Är det verkligen INGEN som berättat hur allvarligt det här är för dig?” och när han förstod att jag inte förstod så började ytterligare en process hos mig men även hos mina nära och kära, mina vänner och bekanta.
Ett av mina störtsta problem har varit och är än delvis eftersom jag ännu inte kan gå helt själv är att ingen egentligen förstår skadans storlek så jag får höra ofta: – Men vad har du gjort nu då?
Eller de som verkligen inte varit med mig på min resa som frågar:
– Har du brutit benet eller skadat foten?
Ja, jag kan ju förstå att människor inte förstår, för det gör jag knappt själv och problemet är att jag får höra av dessa människor som ”vet” för jag har själv gått på kryckor-typ säger att det är bara att bita ihop, träna lite mer och se till att komma på fötter.
YES! I wish!
Det är INTE så enkelt för det är inget vanligt benbrott, när det är fysiologiska saker som sätter stopp för vad man VILL – men man kan jobba på det mentalt, se till att spränga gränser och låta sig se det bästa resultatet efter nästa vecka och veckan därpå! Steg för steg, precis som alltig annat, en sak i taget.
Låta sig se de små små framstegen som sker och när man får bakslag fortsätta mot sitt mål och därefter få känna den enorma lycka när man börjar se de små små framstegen igen!
DEN känslan att bara få känna känseln när en insekt landar på huden eller att kunna vicka på foten när man vill! Det är sådana små framsteg som jag fick leta i början.
Med detta inlägget vill jag säga att det ibland känner vi motstånd, ibland vill man bara bryta ihop och ge vika MEN det är inte lösningen. Vi behöver motstånd för att växa och vi behöver se varför vi har motstånd i vissa saker, varför går inte allting som på räls?
Ja, hade allting varit enkelt hade vi inte tagit oss någonstans! Så eneklt är det!
Vi behöver stanna upp, känna efter och se vart är vi på väg, vad vill vi och vad ska vi satsa på! Var och en av oss och jobba utifrån vad som ligger i linje för en själv! Det är så viktigt att se på sin egen resa och sina egna mål, sin egen drivkraft och sin egen kapacietet utifrån var man befinner sig just där och då!
Mitt första mål där och då var att få träffa mina barn på midsommar!
Jag fick ändå träffa min dotter med familj på lasarettet och även om jag önskat sonen med familj också så fick jag en midsommar med jordgubbar 🙂
Olyckan skedde den 11 juni 2015 och jag tänkte efter några dagar att till midsommar är jag hemma för att fira midsommar – så blev det inte MEN jag fick besök på lasarettet och det blev lite annorlunda midsommar det året mot vad det brukar vara, jag blev bjuden på de godaste jorgdubbarna som man kan tänka.
För en dalkulla, speciellt är det mycket tradition med midsommar och i min värld, den vackraste tiden på året.
Med detta inlägg vill jag föröka berätta hur viktigt det är att accpetera det man befinner dig i just där och då när vi är mitt i det och se de små små stegen, för de kommer alltid om man inte ger upp och det spelar ingen roll om det är en skada, ett idé som du tar till någonting större, en business eller en tanke – du kommer till MÅLET när du inte avviker från dina steg.